Nu är den här igen, hösten. Omställningen från lediga veckor på landet till ett strukturerat liv med tider, ambitioner och förväntningar. För att inte tala om mötet med en ständigt pågående nyhetsrapportering om läget i världen, klimatkatastrof, våld och människor i nöd. Energi och arbetsglädje inför höstens uppgifter blandas med känslor av oro, frustration och otillräcklighet.
Ibland är det svårt att sortera, att skilja det stora från det lilla, det viktiga från det oviktiga. Det är också lätt att tro att vi måste bita ihop och klara allt själva. Men ensam är inte stark. Ibland är det nödvändigt att släppa taget och ta ett steg tillbaka. Att andas djupt. Lugna ner kropp och sinne. Att känna tillit - tillit till människor runtomkring och till att det finns något större, något utanför oss själva som vi kan vila i.
Under våren fick jag genom ett uppdrag en möjlighet att fördjupa mig i grundtankarna inom AA. Jag har fortfarande mycket kvar att lära om allt vad AA innebär, men jag har blivit både överraskad och fascinerad över den andliga dimensionen i programmet - Att erkänna vår maktlöshet och överlämna oss i tillit till Gud, så som vi själva uppfattar honom/henne. Att arbeta med vår egen utveckling som människor och kanske det viktigaste av allt, ge tillbaka till andra.
Nu är alltså hösten här med allt vad den innebär och istället för att fastna i mina egna tankar om otillräcklighet vill jag stilla begrunda innebörden i sinnesrobönen.
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”
Reinhold Niebuhr