Stora snöflingor virvlar utanför köksfönstret. Världen blir än en gång täckt av ett tjockt lager fluffig snö denna märkliga oförutsägbara vinter. Just nu är allting vitt och vackert. Grannarna plockar fram sina skidor och passar på att njuta av vintern innan allt smälter bort igen.
Förra helgen kunde vi ana en annalkande vår, men nu känns våren långt bort igen. Men allt är föränderligt och snart kommer vi med all säkerhet att förundras över hur naturen väcks till liv, igen. En förundran som bara blir starkare och starkare för varje år som går.
Förra helgen ledde jag en närvarovandring med en fin liten grupp. Temat för vandringen var Leva med ovisshet. Ett tema lånat från titeln på en bok av Lisbeth Gustafsson och Kerstin Enlund (red), en bok som syftar till att öppna upp för samtal om livets mer existentiella och andliga perspektiv.
Under dagen varvades vandring i vacker vårvinternatur med korta meditationer, reflektioner och samtal om begrepp som förundran, helhet och mening. I naturens kravlösa tystnad, långt ifrån en stressande vardag kommer livet nära och samtalen djupnar. Att dela livets lite större frågor känns då självklart och enkelt.
Hur klarar vi människor egentligen av att leva med ovisshet, i en oförutsägbar värld med ständiga förändringar? Går det att bygga upp en inre motståndskraft, en inre styrka som hjälper oss när livet gungar under våra fötter och blir oss övermäktigt?
Kanske handlar det om att vi måste vårda vårt inre liv genom lyssna inåt och vara sanna mot oss själva. Enkelt och samtidigt så svårt i en tid då yta och det ytliga får allt större utrymme. Om tiden inte självklart ges oss får vi se till att aktivt och medvetet bestämma oss för att stanna upp och vara närvarande i nuet. Vi måste ge oss själva tid för reflektion och våga visa vår sårbarhet både inför oss själva och varandra.
ความคิดเห็น